Ett samarbete som jag tror mycket på

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på väldigt länge. Jag har ingen bra ursäkt att komma med, jag har helt enkelt inte prioriterat detta. Det har definitivt inte saknats saker att skriva om, men men...

Första advent var jag och min fru bjudna på adventsfika hos Gunnar och Christina, en tradition sedan många år men som vi tvingats tacka nej till alltför ofta de senaste åren. I år passade det emellertid och det första Gunnar sa när vi kom, var att han träffat Sarah som jag jobbat ihop med och de planerade någon form av fortsatt kontakt.

Nu är det på sin plats att ge lite bakgrund. Gunnar har jag känt i sisådär 40 år och han bor i grannskapet. Gunnar har tillsammans med sina respektive fruar, han har ett tidigare äktenskap i bagaget innan han träffade sin nuvarande hustru Christina, varit familjehem i dryga 40 år och har lyckats väldigt bra med de barn och ungdomar som bott hos honom. Då ska det dessutom tilläggas att det i allmänhet varit placeringar med väldigt stora utmaningar. Jag har alltid beundrat Gunnars förmåga att inte bara hjälpa de som bott hos honom, utan även varit ett stöd i många fall för barnens och ungdomarnas biologiska familjer. Professionellt har jag också haft många samarbeten med Gunnar utifrån mina roller som lärare och skolledare och han som familjehem.

Sarah känner jag sedan drygt tio år tillbaka. Under hösten 2014 när jag var rektor på Åkerskolan i Strängnäs kommun var jag med och anställde Sarah som kurator på skolan, tillsammans med chefen för den centrala elevhälsan i kommunen. Jag har dessutom en ännu längre historia med Sarahs man Micke, då han precis som jag, har en bakgrund som ishockeydomare.

Sarah fortsatte att jobba som kurator efter att jag slutade på skolan. Hon har därefter gjort lite olika saker, men framförallt har hon utbildat sig till KBT-terapeut. Hon träffade Gunnar när hon jobbade åt ett av alla de företag som finns numera och hjälper olika kommuner med familjehemsplaceringar.

Tillbaka till adventsfikat. När Gunnar berättade om Sarah fick jag en idé att om att vi borde samarbeta alla tre. Jag tog initiativ till ett förutsättningslöst möte där vi skulle spåna och sondera kring ett eventuellt framtida samarbete. Det mötet smakade mera och vi har fortsatt att både träffas och att kommunicera vidare digitalt.

Allt detta har mynnat ut i att vi bestämt oss för att samarbeta. I första hand genom att anordna föreläsningar. Vår styrka är att vi ser utmaningarna för barn och ungdomar ur tre olika perspektiv. Gunnar som behövt hantera och vara en trygg punkt för så många barn och ungdomar som kommit från trasiga hemförhållanden. Dessutom har han blivit en mästare på att samarbeta med skolor och socialtjänster, något som är väldigt viktigt att det fungerar. Sarah med sin kompetens inom framförallt psykologin och med verktyg som bara en terapeut har i sin låda. Jag bidrar med pedagogisk kompetens och en både bred och djup erfarenhet av hur skolan kan bidra till en positiv helhet för barn och ungdomar i riskzonen. Just att vara i riskzonen innebär också att det ligger nära till hands att fångas upp av människor med en helt annan agenda, nämligen kriminalitet.

Jag tror jättemycket på det här samarbetet och hoppas vi ses vad det lider vid något föreläsningstillfälle.

//Stephan Eriksson